DEL I

Fredrik stod vid stereons högtalare och nickade med i beatet på musiken. Han hade tagit några starka glas av Grants och glaset stod nu tomt på golvet. Detta hade pågått under ganska lång tid, och tillsammans med påfyllnaden av glaset och den rytm Fredrik hade börjat få in så kan man nog komma till slutsatsen att det han själv upplevde som dans var mer ett flaxande och allmänt gungande. Jag själv satt i min datorstol, med fötterna upplagda på mitt soffbord och funderade över att semestern snart var slut.

- Trumman är ur synk. Den följer inte med...
Jag gick ut i köket och hällde upp en kopp med kall juice till hälften och började rota runt i kylskåpet efter lite vällagrad vodka.
- De använder väl trummaskiner, Fredde.
- Äsch, det är inte deras stil. Det är äkta, från hjärtat. Inget fake.
- Men då måste ju trummisen vara omusikalisk.
Jag hittade vodkan i grönsakslådan och stänkte i några mått i kaffemuggen och sen några mått till.
- De skulle aldrig ha kickat honom, hans hem var bakom trummorna.
Jag satt mig i stolen igen.
- Vi har pratat om detta. De kickade honom inte, de kunde inte det eftersom han kvävdes av sina egna spyor på ett hotellrum i Memphis.
Fredrik ställde upp glaset på bordet och öppnade upp gardinerna, medan han tog några snubblande danssteg.
- Jimi Hendrix-style. Vi ska alla dö. Men skulle inte vilja bli hittad på det sättet. Skulle du vilja det, Tobe?
- Varför snackar vi alltid om hur man ska dö, Fredde? Byt låt, jag känner Dödens kalla hand på axeln.
Ljudet av toaletten som spolade blandade i sig i ett gitarrsolo och Sanna kom ut genom dörren, hon gick genom rummet och lade sig i sängen igen där hon fortsatte läsa igenom sina studieböcker.
- Börjar du jobba på måndag?
Jag drack några klunkar, övervägde om jag skulle sluta dricka för dagen och sen tittade jag ner på ciggarettpaketet på bordet.
- Mhm. Halv sju, dagskift. Två veckor ledigt var det enda jag kunde ta.
Fredrik öppnade upp ett fönster och vädrade ut.
- Du jobbar för mycket.
- Nää, jag jobbar för lite. Man kan alltid göra mer än vad man tror att man orkar.
Sanna strök med ena fingret över sidan på boken, vände blad och tittade på mig.
- Du måste raka dig.
Jag strök mig över hakan och kinderna.
- Gillar du inte mitt semesterskägg, Sanna?
Hon tittade noggrant på mig.
- Vad tycker du, Fredde?
Fredrik som inte kunnat odla ens en liten mustasch under hela sin livstid och alltid var helt nyrakad tittade snabbt på mig och började sedan titta efter flaskan med Grants.
- Låt Tobe se ut som han vill.
- Det får han, men han måste väl se lite fin ut ibland.
- Du tänker på det där helskägget jag odlade när jag träffade sina föräldrar första gången?
Sanna svarade inte. Hon koncentrerade sig på sin bok. Jag log. Fredrik hällde upp en ny whiskey.
- Det räcker där, det var ditt sista glas.
Fredrik kastade över flaskan till mig. Det var knappt två glas kvar i den och den hade varit full när han kom hem till mig några timmar tidigare.
Det var sen eftermiddag, en torsdag i juli. En annan dag i en ocean av dagar.