Ibland funderar jag på att bara släppa allt jag har här (vilket egentligen är min familj, min släkt o mina vänner.) o bara försvinna ut i världen på en lång resa.
Jag har inget fast jobb, ingen fast bostad, ingen telefon. Jag skulle bara kunna försvinna iväg o ingen skulle märka det förrän om 4-7 dagar...
Viljan att dra till Norge finns. Jobba som tusan där inom vården ett halvår o sedan komma tillbaka för att betala av alla skulder jag sitter på.
Men efter att man sett bananskalarna där och hur olika svenska bolag och föreningar som ska hjälpa de som jobbar där, hur de faktiskt hanterar olika saker så verkar det som att en svensk gästarbetare i norge har inga rättigheter alls.
Egentligen trivs man bäst där man är o jag älskar min stad, men jag kan också hata den ibland och det är där som viljan att bara dra iväg kommer...
Rastlösheten har börjat sätta sig i benen, men risken finns att efter sommaren är över och när jag får min KY-examen att jag faktiskt försvinner iväg till landet i nordväst ett tag.
Nog tänkt på detta, kalas idag. T fyller 12.
2 kommentarer:
Norge är faktiskt inte så dumt. Vem som helst får bra betalt jobb där, ett miljöombyte kan vara bra för alla... Även om inte pengar är allt så är det ganska stor skillnad på fattigmanslivet i kalmar och att tjäna stora dollares i norge... :)
Man tjänar faktiskt bra med pengar som sjukvårdsbiträde/undersköterska i Norge Det som kostar är boendet och omkostnader så är det egentligen värt det?
Skicka en kommentar